Snart går tåget till Luleå

 Nu är cykeln ordentligt inslagen i en skyddande kartong. Nä, jag skojade bara, för det är omöjligt att hitta en speciell cykelkartong i det industriområde som omger bussgodsinlämningen i Västberga.  Därför ser den skyddande wellpappen en aning minimalistisk ut.
Jag vet att det går en bussgodstransport direkt från Västberga till Luleå så det blir ingen omlastning som kan skada bräckligt gods. Det är alltså en chansning. Kan bara hålla tummarna att den fina cykeln ska komma fram till Luleå välbehållen.

Redan före lunch hade bussen från Paris kommit fram till Stockholm och jag fick åter hänga på cykelväskorna på sina platser – gula fram och röda bak på cykeln.  Det var halt när jag trampade iväg mot Söder och jag cyklade omkull, för första gången på resan, en bit bortanför Centralstationen. Det var inget stort fall och mycket lung trafik, så jag var snabbt uppe på hjulen och rullade vidare. När jag efter att ha passerat det kaotiska Slussen  och svängde in på Hornsgatan for min solpanelryggsäck och Adisgladis genom huvudet.

 Det var ju Adisgladis, ett kvarter bakom Mariatorget som levererat min fina ryggsäck. Den som varit så praktisk och användbar och skapat så många trevliga möten och samtal under de två månadernas cykling. Adam var på plats i butiken och vi fann varandra direkt. Batterier, 16 volt och 19, tältbelysning vevgeneratorer å en massa annat viktigt. Sedan den obligatoriska fotograferingen framför solflaggan. Han fota mig till deras blogg och jag honom till cykelbloggen.

Nu ska ni få höra om ett sammanträffande som heter duga. För i butiken tillsammans med Adam fanns en kund som snackade skridskoåkning på blankis. Hur det nu kom sig så blandade jag mig naturligtvis i konversationen. Det visade sig att kunden var samma person som var Pontus, politisk sakkunnig hos Åsa Romson och som svarat på mitt brev till henne. En mycket trevlig prick som naturligtvis blev lite nedstämd och ledsen när jag bad honom framföra till Åsa att jag tycker att det avtal som alla lovordar inte är så mycket att hurra för. Det kommer inte att rädda klimatet, sa jag.
Pontus blev lite gladare när vi kom in på cykelvägar. Där var vi rörande eniga.

Innan jag berättar om den trevliga middagen som Albin bjöd Farsan på så är det en kul grej till som hände.
Jag var på väg mot Västberga och Bussgods och hade stannat till vid en cykeltunnel för att kolla att jag var på rätt spår. Djup koncentrerad på den blå pulserande punkten på Google uppmärksammade jag inte först den person som satt i en vit bil med nervevad ruta och ropade på mig.
Går det bra att köra med vattenkraft eller ska jag byta till vindkraft när jag har elbil? Den vita bilen var en Tesla. På samma sätt som med Adam en stund tidigare fann vi varandra. Det blev riktigt många minuters snack om batterier, Pyhäjoki, förnybart, före han som jag tyvärr glömde vad han hette, måste åka till sitt möte. men han fick bloggadressen. Hör av dig! Vi har mycket att prata om.

 Albin bjöd ”farsan” på en brakmiddag ”för att farsan cyklat så långt”. Det blev indiskt med mango och goda såser med äppelmoch kanelglass och kaffe som avrundning. Nog är det kul att leva. I morgon träffar jag familjen i Piteå. Jag längtar och hoppas att cykeln kommer fram till Luleå. Den ska på service, 240-milskontrollen.