Kusinträff 15 oktober 2016

Det är bättre att träffas levandes nu och glädjas, än på begravningar sen och sörja

Lördag den 15 oktober träffades 14 kusiner som har det gemensamt att de har Ester och Lars Anton Holmqvist antingen som mormor och morfar elller farmor och farfar. Vi sammanstrålande på NordanSmak denna soliga höstdag och lagade mat och åt tillsammans. Många av oss hade aldrig sett varandra tidigare.

Det kommer fler bilder och ett stamträd… 

Annonser

Lake District

Då sitter jag i ett lite småkyligt vandrarhem i Windermere och tittar ut genom fönstret och ser regnet falla ned. De senaste dagarna har jag varit vansinnigt trött, så idag har jag helt enkelt tagit det lugnt. Skönt!

Windermere ligger i Lake District. Det är en rätt gullig liten stad, men väldigt väldigt ”turistig”. Sjön är vacker, och det finns en utsiktspunkt ca 30 minuter från vandrarhemmet med utsikt över sjön.

Sen jag senast skrev har jag hunnit ta färjan över till Harwich. Jag bodde några nätter i Colchester hos några av Josephines vänner. Det visade sig vara en härlig stad, jag gillade den. Sen drog jag vidare till York där jag fick en regnig och kall vistelse, men istället umgicks jag med en massa varma och trevliga kvinnor i rummet på vandrarhemmet. I York passade jag även på att gå på the National Railway Museum, vilket var intressant. I övrigt har det inte hänt så mycket spännande, dagarna försvinner på något sätt, jag får i mig mat, pratar med fina människor på vandrarhemmen, tar tåget från plats till plats. Det är trivsamt på något sätt, men också väldigt uttröttande – jag är ständigt trött.

Planen för i morgon är att ta en ”hop on hop off”-buss runt i Lake District. Jag har fått lite tips på (främst) godis och sötsaker som jag bör smaka när jag är här, t ex nån typ av gingerbread, fudge och sticky toffee pie. Jag får se om jag överlever, haha.

Kram – Matilda

Fler bilder från Antwerpen:

York:

Windermere:

Matildas tågluff

Nu passar jag på att sno lite utrymme på den här bloggen för att uppdatera er om min tågluff. Jag lämnade Sverige den 5:e september, och är tillbaka i Stockholm den 24:e oktober. Just nu har jag varit på resande fot i mindre än en vecka, men det börjar kännas som en vardag. I det stora hela spenderar jag dagarna med att spatsera på gatorna genom de olika städer jag besöker. Ibland försöker jag hitta en park, bara för att sitta och titta, och ta det lugnt. En del tid spenderar jag på museum; idag var det ett fotomuseum som stod på min besökslista.

För tillfället befinner jag mig i Antwerpen, och här trivs jag. Det är en mysig stad, och jag får bra vibbar av den. På tisdag morgon åker jag härifrån, då färjan ska ta mig från Hoek van Holland över till Harwich i England. Jag är glad att jag upptäckte (jag och jag, det var faktiskt Josephine som tipsade mig om det till att börja med) att det går en färja. När jag var i Amsterdam och skulle reservera platser på tåget från Bryssel till London fick jag en smärre chock när en enkel resa kostade 127 euro, trots mitt InterRail-kort. Då stod valet mellan att skippa England, att flyga, eller att åka trots att det (enligt mig) kostade skjortan. Det löste sig ju, som tur var, och det var tack vare det som jag hamnade här i Antwerpen – för jag ville ha lite extra dagar på mig att fundera hur jag skulle göra med min resa. Kanske var det ödet helt enkelt, annars hade jag inte kommit på att besöka den här fina staden.

I det stora hela går resan bra. Det är en lugn resa, och det trivs jag med. Det värsta som hänt under resan var att någon åt upp min frukost som stod i kylskåpet, och det är ju inte särskilt farligt (och jag hoppas att inte något värre än så händer, peppar peppar).

Köpenhamn:

image

Amsterdam:

Antwerpen:

image

Varm välkommnande i Luleå

  I restaurangvagnen denna resas sista dag, träffade jag på Mats Fjeldstad. Mats har varit in på Nordansmak och ville jobba, men hamnade hos Nils på Ekoringen under ett tag. Han bor nu i Göteborg och är med i omställningen till en hållbar värld. I restaurangvagnen var också Carin Kerttu från Haparanda, ytterligare en viktig person i omställningen.

 Väl framme i Luleå blir jag varm i själ och hjärta när Röda Korset välkomnar alla flyktingar som åkte med tåget in i sina två varma tält. Ett för att få vinterkläder och ett för värme inombords med kaffe eller te.
 Per Fahleson mötte redan ute på perrongen och ledsagade alla in till tälten där några solidariska volontärer mötte med öppna armar. Några hjälpte med att prova ut lämpliga varma kläder och några  andra visade sedan på kaffe och vägen till busstationen på Loet  för vidare bussfärd till Haparanda.
 Bättre avslutning på 9 veckors äventyr kunde jag inte få. Ett varmt välkomnande till ett Lule för alla i ett lika solidariskt Norrbotten. Det är kul att vara hemma igen. Tack alla ni solidariska medkännande omställande. Tack för att ni finns!

Snart går tåget till Luleå 

 Nu är cykeln ordentligt inslagen i en skyddande kartong. Nä, jag skojade bara, för det är omöjligt att hitta en speciell cykelkartong i det industriområde som omger bussgodsinlämningen i Västberga.  Därför ser den skyddande wellpappen en aning minimalistisk ut.
Jag vet att det går en bussgodstransport direkt från Västberga till Luleå så det blir ingen omlastning som kan skada bräckligt gods. Det är alltså en chansning. Kan bara hålla tummarna att den fina cykeln ska komma fram till Luleå välbehållen.

Redan före lunch hade bussen från Paris kommit fram till Stockholm och jag fick åter hänga på cykelväskorna på sina platser – gula fram och röda bak på cykeln.  Det var halt när jag trampade iväg mot Söder och jag cyklade omkull, för första gången på resan, en bit bortanför Centralstationen. Det var inget stort fall och mycket lung trafik, så jag var snabbt uppe på hjulen och rullade vidare. När jag efter att ha passerat det kaotiska Slussen  och svängde in på Hornsgatan for min solpanelryggsäck och Adisgladis genom huvudet.

 Det var ju Adisgladis, ett kvarter bakom Mariatorget som levererat min fina ryggsäck. Den som varit så praktisk och användbar och skapat så många trevliga möten och samtal under de två månadernas cykling. Adam var på plats i butiken och vi fann varandra direkt. Batterier, 16 volt och 19, tältbelysning vevgeneratorer å en massa annat viktigt. Sedan den obligatoriska fotograferingen framför solflaggan. Han fota mig till deras blogg och jag honom till cykelbloggen.

Nu ska ni få höra om ett sammanträffande som heter duga. För i butiken tillsammans med Adam fanns en kund som snackade skridskoåkning på blankis. Hur det nu kom sig så blandade jag mig naturligtvis i konversationen. Det visade sig att kunden var samma person som var Pontus, politisk sakkunnig hos Åsa Romson och som svarat på mitt brev till henne. En mycket trevlig prick som naturligtvis blev lite nedstämd och ledsen när jag bad honom framföra till Åsa att jag tycker att det avtal som alla lovordar inte är så mycket att hurra för. Det kommer inte att rädda klimatet, sa jag.
Pontus blev lite gladare när vi kom in på cykelvägar. Där var vi rörande eniga.

Innan jag berättar om den trevliga middagen som Albin bjöd Farsan på så är det en kul grej till som hände.
Jag var på väg mot Västberga och Bussgods och hade stannat till vid en cykeltunnel för att kolla att jag var på rätt spår. Djup koncentrerad på den blå pulserande punkten på Google uppmärksammade jag inte först den person som satt i en vit bil med nervevad ruta och ropade på mig.
Går det bra att köra med vattenkraft eller ska jag byta till vindkraft när jag har elbil? Den vita bilen var en Tesla. På samma sätt som med Adam en stund tidigare fann vi varandra. Det blev riktigt många minuters snack om batterier, Pyhäjoki, förnybart, före han som jag tyvärr glömde vad han hette, måste åka till sitt möte. men han fick bloggadressen. Hör av dig! Vi har mycket att prata om.

 Albin bjöd ”farsan” på en brakmiddag ”för att farsan cyklat så långt”. Det blev indiskt med mango och goda såser med äppelmoch kanelglass och kaffe som avrundning. Nog är det kul att leva. I morgon träffar jag familjen i Piteå. Jag längtar och hoppas att cykeln kommer fram till Luleå. Den ska på service, 240-milskontrollen.

På väg hemåt. 

 Jag vaknade till av att bussen stannade och började backa. Utanför fönstret pågick ett större vägarbete. Rösten i bussens högtalarsystem berättade att ”den som glömde sitt pass på vägen ner mot Paris kan nu springa och hämta det!”

Det var Luciamorgon, dagen efter de två folkfesterna för en hållbar och rättvis klimatomställning i Paris. Väckaren hade ringt och väckt mig redan klockan 5.30. Jag hade klivit upp direkt och burit ner mina fyra cykelväskor till cykeln som stått innanför huvudentrén  till den masssförläggning där jag tillbringat mina två Parisnätter. Bar ut cykeln och spände fast de fyra väskorna som jag gjort så många gånger under denne långa cykelutflykt. En fantastisk resa, som nu gör en paus då jag fått plats på en av tre bussar fyllda med klimatansvariga ungdomar som också, liksom jag är på väg hemåt.

Morgonmörkret hade inte lämnat Paris gator när jag skulle låta Google Maps cykelkarta navigera mig denna cykelutflykts sista 1,8 mil. De från sovlägret i Vitry till busstationen i Porte Mailet Coach Park, 24 Boulevard Pershing i andra ändan av Paris. Det blev en värdig avslutning på nio veckors trampande när jag styrde på nyskurade cykelvägar genom ett Paris som just höll på att vakna. Torgförsäljare slog upp sina torgbord och dukade upp berg av frukt och grönsaker på flera platser efter vägen. I ett och annat skyltfönster tändes den fladdrande lysrörsbelysningen och det doftade nybakad Chokladcroissant.

 Det gick snabbt och kändes som vind i ryggen när jag någon kilometer före busstationen tog mig tid att dricka en sista parisisk espresso och en smulande croissant. Trots kaffepaus blev cyklingen en timme snabbare än planerat och jag var den första som kom till platsen där vi skulle kliva på bussen för resan hem till Sverige. En del kom ensam men de flesta i grupper. Morgonpigga och synbarligen nöjda med sitt Parisbesök klev vi ombord på en av de tre svenska bussarna. Cykeln lades försiktigt in i bagageutrymmet och jag fick sista platsen i bussen som skulle stanna och släppa av ungdomar i Malmö, Jönköping och Stockholm. Någon minut efter tio söndag den 13 december rullade tre helt fyllda bussar norrut mot Sverige.

 Det var där på tullstationen, på gränsen mellan Frankrike och Belgien vi hade stannat till och backat och jag hade vaknat. Det var där som en av resenärerna glömt sitt pass inne på toaletten, som tagits om hand av vänlig tullpersonal och som nu hittade tillbaka till sin lätt identifierade ägare. Det var ju ett pass gudbevars.

Klockan är 04.52 på morgonen och vi har just lämnat av första gruppen ungdomar i Malmö och rullar vidare mot nästa stopp i Jönköping.

 Nu återstår den pedagogiskt svåra uppgiften att förklara varför de av så många hyllade klimatavtalet, inte kommer att rädda klimatet.

Visionen som finns beskriven i det inledande kapitlet är i många stycken bra. Men det är lätt att komma överens om visioner. Det är lätt att skriva lugnande texter. Det klarade H.C. Andersen utmärkt och barnen vyssjades till ro. Som H.C. Andersen i sina godnattsagor lugnar barnen vill förhandlarna från Klimatmötet i Paris COP 21 att människor i hela världen ska känna sig lugna.
Men klimatfientliga  TTIP-avtal, trafikleder, bilism, massflyg, kolgruvor, skifferfracking, kärnkraft, rysk fossilgas och hejdlös materiell tillväxt stoppas inte av en grön klimatvision. Inte när alla skall, måsten och bindande tidplaner i slutversionen av avtalet har ändrats till ”bör”, ”önskvärt” och ”på sikt”. När G77-länderna jublar så är det en hund begraven. Det känns tryggt att Noami Klein är tydlig, ”Det här avtalet förändrar ingenting! Ska vi få en förändring så bygger det på ett växande tryck från en global klimatrörelse, aktiva organisationer och ett arbete underifrån…!

Lars och Ellie sammanfattar sin kritik. Mina nya vänner i bussen sitter och skriver insändare. Vi planerar hur vi ska gå vidare. Hur stoppar vi Vatttenfalls kolbrytning i Tyskland, och fracking i Holland? Hur får vi stopp på Tysklands planer på ytterligare två gasledningar från S:t Petersburg förbi Gotland och vidare ner till Nordtyskland?  Hur får vi stopp på kringfartslederna i Stockholm, ett ryskt kärnkraftverk i Pyhäjoki. Vi är ju inte hjälpta av det nya klimatavtalet från Paris.

Nej, det är som det alltid har varit. Vi fortsätter cykla, åka kollektivt och investera i 100% förnybart.  Vi jobbar vidare och beklagar politikernas förmåga att ständigt vika sig för fossilerna.

Nu svänger vi strax in i Jönköping och bussens andra tredjedel kliver av bussen och åker hem till sin vardag, spottar i händerna och inspirerad av folkfesterna i Paris tar nya tag. Det känns som att det aldrig går att ge upp…. Själv ska jag sortera alla intryck jag samlat på mig under denna höst. Därefter spottar jag nog också i händerna…